HEJ

Ja, nu var det löjligt längesedan jag skrev igen. Jag förstår inte hur jag lyckas med att aldrig skriva, så många tankar och idéer som jag faktiskt har! Så nu tänkte jag skriva lite apråpå ett inlägg som jenny skrev på sin blogg, om pinsamma händelser. Kanske kan någon mer än jag och Mats skratta åt hur otroligt duktig jag är på morgonen på bussen...

Klockan är tio i åtta på morgonen och jag skyndar till bussen (som vanligt, fast den här gången hann jag VÄNTA på bussen istället för att få den att vänta på MIG). Jag går på bussen och kollar som vanligt efter sätet där Osse ska sitta men hon finns ingenstans. Jag drar slutsatsen att hon är på andra bussen (FEL, hon försov sig...) och går bakåt för att sätta mig någonstans där det finns plats. Som vanligt är alla på bussen svenskar (inte att det inte fanns andra nationaliteter på bussen utan att alla satt på varsitt säte, så det fanns bara säten bredvid andra lediga) och där går jag med min mastodont väska (ska slåss senare) och försöker ta mig fram utan att av misstag råka döda någon.
Jag ser ett säte där det ligger något vitt och drar slutsasten att det är en tidning ("svenskar" brukar lägga tidningar där för att slippa få folk bredvid sig) och jag tar upp den vita saken och börjar förbereda mig för att slänga bort den mot ett annat säte.
Precis när jag ska slänga bort den inser jag att det där är ingen tidning, det är en lärobok och dess ägare stirrar på mig grymt förvånat. "Oj!" utbrister jag, "Det här var visst din!" och lägger den på hans knä varav jag sätter mig ner bredvid honom och börjar läsa bok.

Bara det att min tidigare nämnda mastodontväska hotade att slå till min medpassagerare vid varje skakning (och alla som har åkt vägen mellan Ringarum och Söderköping vet att det skakar i princip hela tiden) och alltså börjar min väska att ge honom ett stort blåmärke på ena benet. "Oj!" tänker jag och börjar ordna med väskan bara att istället för att få den att glida mer mot gången så glider den ner mot hans ben och ligger snart nästan i hans knä. Jag ordnar till det så fort jag kan och resten av resan sitter jag och småfnissar lite för mig själv.

Så, det här var mitt bidrag till pinsamma händelser och då har dagen bara börjat...

"Do you have the time
To listen to me whine
About nothing
and everything
all at once"