Apråpå vuxen

Jag sitter här vid datorn (och borde egentligen göra en franska grej), lyssnar på Disneymusik och missbrukar bilddagboken och så gick jag in på en slumpmässig människas bilddagbok och insåg hur lite många uppskattar sin ungdom.

Personen i fråga skrev att han hatade vuxenlivet och det fick mig att tänka på Edward (några av er vet vem han är han går på Nyströmska, inget av det här är illa menat mot honom, han är bara ett exempel) och hur mycket han verkar vilja vara vuxen. I hela sitt liv har han försökt vara äldre än han är och det har han nog lyckats väldigt bra med då han är extremt smart och också väldigt insatt i allt som händer (tror jag, känner honom inte direkt). Men jag tror inte han inser hur mycket han har missat genom att alltid vara "vuxnare" än vad han är. Vad han har gjort är att försaka all sin ungdom och är nu vid sexton/sjutton års ålder en Göran Persson med hjärtproblem. Tydligen hade han redan i nian fått hjärtproblem då han engagerade sig så otroligt mycket i elevråd och så vidare. Och visst, det är bra, någon måste göra det och brinner han verkligen för det så varför inte? Men förstöra sitt hjärta vid femton års ålder? Nu vet jag i och för sig inte om det var pga hans engagemang (hur stavar man det? haha fail på mig) i elevrådet eller om det var oundvikligt men det lät verkligen som han har slitit något otroligt.

Är det verkligen så illa att för att få en politisk karriär (tex nu) så måste man starta redan i tidig ålder (för jag antar att det är det han satsar på)? Sedan vet jag inte om han har valt sin brådvuxenhet själv eller om det är ett socialt arv från hans mamma (har han pappa?xD) då jag vet att han och hans lillebror alltid gått omkring i extrempropra kläder och alltid varit allvarligt sinnade. Detta kan nog ha påverkats av att hans mamma är väldigt kristen (tror jag) men det är inte poängen.
Vad har man för rätt att ta bort ett barns (eller sin egen för den delen) barndom? Barndomen är något av det viktigaste vi har och något alla borde ta tillvara på. Jag för min del kommer aldrig att kunna växa upp helt och hållet, det har jag bestämt mig för, och det är för att jag uppskattar barndomen så mycket. Friheten att kunna göra allt man vill (inom rimliga gränser) och slippa ta de där jobbiga valen för de finns inte än. Friheten att fantisera ihop vad man än vill för allt är rimligt när man är barn. Friheten att slippa de där jobbiga sakerna som bara gör en ledsen och den största sorgen i livet är ifall en älskad leksak går sönder (helt generellt, tyvärr upplever många barn långt värre saker).
Friheten helt enkelt.
Jag saknar det för nu kan jag inte hålla fast i det lika mycket längre, snart. Jag har ett år kvar av någorlunda frihet och sedan börjar det jobbiga.

"A shining new era
Is tiptoeing nearer
When at last I'm given my dues
Be prepared"